BelBec

Jag har väldigt svårt för förändringar, jag gillar när saker är som de alltid vart, även om det blir långtråkigt ibland, men ändå. Jag minns när vi slutade nian, då grät jag floder, lite roligt när jag tänker efter. Nian är ju inte så farligt egentligen, de flesta är ju fortfarande kvar i samma stad och det är fortfarande hyfsat lätt att hålla kontakten med vänner(även om det tyvärr inte blivit så med alla). Nu slutar vi gymnasiet, om en månad ungefär, lite mer kanske. Då lär jag ju gråta ännu mer, får nog innhandla vattenfast smink i mängder innan dess antagligen. Men det känns hemskt att sluta, nu måste man ju verkligen börja ta tag i sig själv, på riktigt. Värst av allt är att nu splittras ju alla, verkligen på riktigt. Bertil och loeb drar till USA som au pairer, Sanna eventuellt likadant, tänk att de lämnar mig för USA, ibland känns livet hårt. Cicci stannar här, om hon inte får ryck och åker till New York, då bryter jag nog ihop, tillräckligt svårt med tre så långt borta.
Jag tror inte jag kommer palla att de åker, självklart är det bra att de gör det de vill göra, tro inte att jag tycker nått annat, men måste de göra det så långt bort! Jag har trängt bort det här ett bra tag, men börjar inse att de faktiskt kommer åka, herregud!! lämna mig inte?! nu gråter jag..

//Becca