BelBec

Nu sitter jag här på centralen i stora staden och underhåller mig själv. Jag har varit lite rädd för att gå vilse men har alltid klarat mig. Bra där. (Frihamnsplan har en fin park.)

Rebecca menar att jag uppdaterar dåligt. Ja, jag erkänner, det gör jag. Men, som ett stort förlåt ska ni få höra vad som hände mig förra lördagen. (Jag drar det kort för jag har bara 13 minuter kvar av tiden.)

Kvällen började runt tjugo i sju då vi alla tog bussen hem till Vicky. Efter en stund kom även Vicky och vi överrasskade henne med en sång. Tyvärr var jag just då inne på toa men jag gav henne en kram när jag kommit ut. (För er som inte fattade det var det hennes 18-års-dag.) En stund in i firandet sprang Ammi och Anki in i en buske. De båda skrattade väldigt tills Anki tittade upp. Då slutade Ammi skratta. Helt blodig i hela ansiktet var hon. Men fortsatte gapskratta. Efter många om och men åkte vi in till akuten där mitt äventyr började. jag har nämligen aldrig varit på akuten tidigare. Knack-knack, ta i trä. jag måste säga att det inte alls var som jag tänkt mig. Ingen skrek, ingen grät och inte en jävel såg skadad ut om man bortser från den lugne mannen i rullstol som saknade strumpa. Jag gissar att han skadat foten men det syntes inte. Anki däremot såg ut som Moody i harry Potter (hennes egna ord).
Till slut hände något späjsat; en snubbe i handklovar och poliser på båda sidorna om honom kom in. Han slapp såklart sitta i väntrummet utan fick direkt hjälp och kunde sedan promenera ut långt innan Anki ens hunnit tro att det skulle bli hennes tur. Kanske borde vi låtit Anki göra något småkriminellt som att sno en unges klubba, då hade hon kanske fått hjälp snabbare...