BelBec

När man var sådär 7-8 år kom föräldrarnas vänner ofta fram och pratade om allt möjligt. De frågade hur det gick i sklan, vad man brukade leka på rasterna och vad man önskade sig i julklapp. Nu, när man är sådär 18-19 år förväntar sig föräldrarnas vänner (och till och med grannarna) att man ska hjälpa till att föra detta meningslösa samtal vidare. Man ska vara lika representativ för familjen som föräldrarna själva.
När de typiska frågorna om hur skolan går och vad man nu vill bli när man är stor passerat blir det en kort tystnad där man själv förväntas fråga tillbaka. Men vad ska man säga? Hur går det på jobbet? Som om han/hon skulle berätta om hur denne fick en tillsägelse av chefen i förra veckan eller hur arbetskamraterna ibland "glömmer bort" honom/henne. Hur är det hemma? Som om personen skulle berätta hur dåligt den mår sen skilsmässan eller svärfars död. Right.
Man förväntas också hålla koll på resten av familjens hälsa och kunna berätta om lillebrors framtidsplaner om en boxarkarriär. Så vuxen är jag faktiskt inte. Än. Vi ungdomar korsar inte gränserna och kommer fram och kramar grannarna och föräldrarna så då kan väl de också sluta känna ett sånt behov av att föra pinsamma konversationer med alltför många tystnader med oss?